Minnesord om Gunde Johansson
Rolf Mårths artikel från "Vår stad, Filipstad" 
i samband med Gundes bortgång 21 juli 1995

Att i ord beskriva sorg och saknad, tankar och känslor, är alltid svårt. Minnesbilder dyker upp i en oändlig ström, som en brusande älv som även ger sig tid att stanna till i lugnare vatten. Vissångaren, författaren, kompositören och estradören Gunde lever starkt i dessa minnesbilder.

Gunde Johansson föddes i Lindfors den 18 oktober 1922. Filipstad ligger i utkanten av Lindfors, som Gunde kunde beskriva det. Föräldrarna, Maria och Gustav, fann snart den musikaliska ådran hos sin son, och en dag ställdes kosan till Albin Fernströms musikaffär för inköp av dragspel. De första konserterna hemma i hönshuset i Lindfors ledde till att hönsen slutade värpa...

Handelsverksamhet provade han på från 1942 och fram till slutet av 40-talet då han var verksam som lanthandlare i Kärvingeborn. I den miljön fann Gunde motiv till sin soffliggande filosof i "Torparvisan", som han skrev till sin mors 50-årsdag 1948, nu med lutan som sitt instrument.

Gunde skrevs in vid folkskollärararseminariet i Karlstad, där han tog sin examen 1953. Långt senare bedrev han även universitetsstudier i både Stockholm och Göteborg. Som lärare var Gunde verksam i den lilla byn Pantsartorp och i Hällefors.

Om Gunde Johanssons och Nils Ferlins relation: Det går inte att ta miste på förståelsen och gemenskapen de båda emellan. En värme och gemenskap som även innefattade Ferlins yngsta syster Ruth, Ruth Hladisch, och Ferlins närstående vän genom livet, Gustaf Andborg. Ingen kunde förvalta arvet efter dessa på ett finare sätt än Gunde.

1980 instiftade Nils Ferlin-Sällskapet ett trubadurpris, och 1981 blev Gunde den andre mottagaren av detta pris. Av Gundes tonsättningar till Ferlins dikter kan nämnas "Gammal poet", "Kan du höra honom komma", och en version av "Syner i lövsprickningen". Dessa och flera andra kan man lyssna till på LP:N "Gunde Johansson sjunger visor av Nils Ferlin, som kom ut 1970.

Gundes egna visor kom till en början ut på 78-varvare. I början av 60-talet sammanställdes dessa i vissamlingen "Knotige bröder (Hej å hå och andra visor)" och även på LP:n "Visor med Gunde". Bland titlarna hittar man "Sommarhambo", "Jul i stôga", och "Kalabaliken i Kallkällan".

"Bussvisan" fanns på en stenkaka i mitt hem, och jag minns att jag särskilt fastnade för baksidan, "Finnbäcks-Lars under stjärnorna", med text av Nils Parling. I Nils Parlings samling "Finnbäcks-Lars visor" 1956, finns flera tonsättningar av Gunde med. På LP:n "Finnmarksvisor", från 1980, sjöng Gunde in några nyinspelningar av Finnbäcks-Lars visor.

Gunde Johansson är starkt förknippad med Dan Andersson. Redan i unga år stiftade han bekantskap med visan om Brogren, som stämde sin fiol och spelade för spökblåa, månlysta snår. Det var så tidigt som 1952 som hans tonsättning av "Omkring tiggarn från Luossa" kom till. Idag en klassiker i den svenska visans värld. Inte gjorde det saken sämre att den i Hootenanny Singers version blev en av långkörarna på Svensktoppen.

Det stora genombrottet fick Gunde i en av Hylands hörnor i TV 1962. Han påstod att det var då Lennart Hyland tappade håret". Turnerandet hade han prövat på tidigare, med Gundes Mexikaner och under perioder på 1950-talet som skådespelare. Inte att förglömma att Gunde även ägnade sig åt teckning och målning.

1992, i samband med 70-årsdagen, tilldelades Gunde av svenska regeringen medaljen Illis quorum för framstående kulturellt och konstnärligt arbete.

Komminister Per Saxholms ord vid begravningsgudstjänsten i Nordmark: "Längtan efter livet med godhet och kärlek var det Gunde strävade efter.

Nu vilar han i familjegraven på kyrkogården nära kyrkan i Filipstad, men kommer ändå att för alltid finnas levande bland oss.

Verkligheten bakom Algot och Jonasajaj

Rune "Ärrpe" Pettersson berättar: Bilderna på Gunde som sjunger för Algot och Jonas tog jag för just nu okänt antal år sen när jag gjorde ett reportage om trion i timmerskogen. Algot var ju en härlig berättare. Jag jobbade då på Katrineholms-Kuriren. Bilderna har varit med i minnesprogram i tv om Gunde. Kände honom i ett 40-tal år. Jag/vi (hustru Ulla-Britt)  har f ö många minnen från samvaron med vännen Gunde, både i arbete och fritid. Det senare i form av nattliga seanser i timmerkojan vid Ekorrnfossen i Norge - och strövtåg vid fiskevatten i fjällbygd och finnmarker.  De är borta nu, Algot och Jonas. Och Gunde, som gjorde Algot och Jonas berömda. Om inte världsberömda så ändock kända långt utanför de finnmarker där de drog timmer och massaved och tänkte filosofiska tankar. Båda två. 

Från Panzartorp, där Gunde Johansson var lärare, är det inte långt till Lilla Tomsjön. Det ligger fyra hundra meter över havet och med utsikt mot skogsklädda åsar i två landskap, Värmland och Västmanland. Där bodde skogsköraren Algot Andersson med familj. Känd för sång och spel även från större estrader än dem som Hällefors finnmarker kunde ställa upp med. Redan här kändes en själarnas gemenskap mellan Johanssons och Anderssons. 

Ensamarbete i skogen, utan annat motorbuller än från en eller annan flygmaskin, var fruktsamt för tankar kring det som är bortanför apteringsmått och rötskadad gran. Så var det för Algot - och funderingarna blev ibland till ord. Då var det Jonas som lyssnade, Algots trogna dragare och kamrat i skogsarbetet. Och som han lyssnade sen! 

-Ibland nickar han också, sa Algot. 

Det var inte underligt att här fann Gunde inspiration till ännu en visa. 

Under 40 års vänskap med Gunde Johansson blev det åtskilliga reportage om honom och de miljöer där han hämtade sin andliga näring. En vinterdag var det dags att få möta Algot och Jonas. Det skedde tillsammans med Gunde i deras rätta miljö, på Hellefors bruks skogar, vid kaffedags. 

"Jonas och jag vi tar siesta/jag tar en kaffetår/Att detta hörer till livets bästa/det tror jag Jonas förstår".

En stunds siesta var bra för själen - men också för kroppen. Jonas var dryga 20 år och kanske inte lika stark som i forna dar. 

"Uschäkta Jonas, men det gäller/ligga i selen mest/Dumt gamle Jonas, men väla ställer/krav på en tok och en häst".

-Nå, Algot, undrade jag. Är Jonas verkligen så där klok som Gunde påstår i visan? 

-Du, sa Algot. Häromdan när vi hade rast satt jag på lasset och drack kaffe, som nu. Och Jonas stod där och åt sitt hö. Då ropte jag åt en "ska du ha en sockerbit, Jonas?" Och kan du tänk dej, han spott ut hö! 

När visan om Algot och Jonas kom ut reste folk långväga ifrån för att få träffa den filosofiska skogskarlen och hans lika filosofiska häst. Det var inte alldeles lätt att hitta till Lilla Tomsjön. En av besökarna, som efter lite möda letat sig fram till Algots arrendetorp, tyckte att han nog borde sätta upp en vägvisare dit. Nu när de båda blivit berömda. 

-Det är redan gjort, sa Algot, och pekade mot en fyrkantig stolpe strax intill vägen. På den satt en plåtskylt med bokstäverna HBA utstansade. 

-Du ser att det står HBA där. Det betyder Här Bor Algot. 

Men i själva verket var det en rågångsstolpe och HBA betydde - Hellefors Bruks Aktiebolag.

Tack Rune "Ärrpe" Pettersson för denna intressanta artikel!

Lyssna på några takter ur "Algot och Jonas" med Gunde

.............Verkligheten bakom Jonnys valsjonny

Gunde berättar:
"Bland de många vinddrivna människor, som kom ut till skogarna dessa krisår för att hugga ved, var Jonny en. Egentligen är hans namn Juho och hans hembygd Karelska näset.

Ett av hans tidigaste minnen var förknippat med en källare, där han och hans mor krupit ner för att rädda livet. Där fick de ligga mitt mellan inbördeskrigets frontlinjer och höll på att svälta ihjäl. Bitterheten under och efter detta krig satte djupa spår i de finska bygderna, och Jonny gick till sjöss nära nog i barnaåren.

År 1936 låg han i Barcelona och lastade apelsiner. Då bröt Hitlers, Mussolinis och Francos krig ut mot det spanska folket. Grabbarna gick iland och deltog med liv och entusiasm mot denna vår moderna mänsklighets råaste bödlar.

Så kom storkriget, det allt förmörkande, kom för sjöfolkets del med konvojtjänstens kurragömmalek med döden, torpeder, minor, de mörka nordsjönätternas brutala, lysande skådespel. Jonny kom, efter ett par förlisningar dekorerade med tyskt bly, till ett svenskt sjukhus och därefter ut till skogen för att hugga ved.

Så möttes vi och blev goda vänner. Tidvis stannade han hos oss i handelsboden. Han hade mycket att berätta från hav och fjärran länder och från sin egen bygd med dess kantelespel och vemodiga visor.

Det finska har ofta gått direkt till mitt hjärta. Kanske för att jag har mina rötter långt tillbaka där borta. Ibland sjöng han gamla chanties, arbetsvisor från sjön, på ett lustigt blandspråk av spanska, engelska och skandinaviska. Till sjön längtade han, och en dag stack han ut igen.

Visan är honom tillägnad och är ett försök till en chantey. Dock är den skriven i tre fjärdedelstakt. Sjöns gamla arbetsvisor går nog mestadels i tvåfjärdedels."

(Ur vishäftet "Knotige bröder, Hej å hå och andra visor" 1961)
Tack Maj, Gundes dotter, för lån av fotot, taget 1947 av fotograf Crounqvist.

Lyssna när Gunde sjunger några takter ur "Jonnys vals"

Insända bidrag och frågor om Gunde
.
Gunde som handelsman

Klicka här för att höra Gunde själv berätta

Tommy Rådberg, Haninge, berättar att hans far och farbröder handlade i Gundes Johanssons handelsbod i Kärvingeborn på 1940-talet. Tommys far och farbröder var granne med torparen i "Torparvisan". Tommy skriver vidare: Tycker att Gunde är en värdig representant för visans spridning i Sverige - tillsammans med Gunnar Turesson och Karl-Erik Forslund.

Saimy Larsson, Älvestorp utanför Grythyttan:

"I Domvik bodde vi granne med Backman, han som Gunde skrev om i Tôrparvisan."
"Är det sant att Backman inte tog illa upp för visan?"
"Nej då, han tyckte bara det var roligt! Men det var farligt att säga nå’t så Gunde hörde, för han snappade upp allting, och så kunde det bli en visa av det."

Olle Blomgren, Haninge: Jag är med i ett gubbrockgäng, Big Bear Band. Vi sjunger Torparvisan som jag tror att Sven-Ingvars har sjungit den. Jag gillar verkligen texten: Hå hå ja ja, hå hå ja ja, hör va dä blåser osv. Skulle vilja tänka så själv ibland. - Visan finns under "Visor och dikter".

Michael Wilhelmsson, Lakene i Hagfors kommun: Kan du berätta bakgrunden till Gundes "Kalabaliken i Kallkällan" och "Bussvisan"? 
.................buss
.................................Till höger Ture Sääf, förebilden till busschauffören i Gundes visa

Svar: Den förstnämnda visan handlar om ett  femtioårskalas:  "De talas i byn båd ôm krig å ôm fest, men ôm kalabaliken i Kallkälla mest." Byn som åsyftas är Kärvingeborn, där Gunde hade sin handelsbod. Genom samma by gick en buss på linjen Hällefors - Nora. Den enligt visan något argsinte chauffören fick sin egen visa, "Bussvisan". I verkligheten lär han varit en betydligt trevligare person. Bägge visorna finns under "Visor och dikter".

.........................................................Gunde som lärare
.........skola
I "Finnmarken förr och nu" nr 1 1994 om Pantsartorps skola: Bland färgstarka lärare måste nämnas för sina okonventionella lärarmetoder trubaduren och historieberättaren Gunde Johansson.
.................................matte
Ivan Andersson, Hällefors, växte upp i Tomsjön i nordvästra Västmanland, nära gränsen till Dalarna och Värmland, och hade Gunde som lärare i Pantsartorp: Gunde ställde i ordning en liten butik i ett hörn av klassrummet. Där fanns hans kassaapparat från handelsboden, och på så vis lärde vi oss räkna. Rätt var det var kom lutan eller dragspelet fram, och så fick vi sjunga. Det var sång och musik nästan varje dag. 

Ivans far, Algot i Tomsjön, är förebild till Gundes visa "Algot och Jonas", en visa om en svunnen epok i våra skogar. Visan finns under "Visor och dikter".

Åsa Pettersson från Silvergruvan norr om Hällefors:
I slutet av 50-talet vikarierade Gunde i Silvergruvans skola. Tillsammans med barnen skrev han "Sommarhambo". för Gunde skrev hela texten på svarta tavlan, och arbetade med den under flera veckor. Under den perioden fick de som städade skolan, Britta Andersson och min svärmor Dagny Andersson, högtidligen lova att inte sudda.

"Sommarhambo" skrev Gunde i skuggan av atombombsprovningar. Liksom Evert Taubes "Änglamark" visar den på den vackra värld vi trots allt har. Sommarhambo finns under: "Visor och dikter".

Kent Nordqvist, Hällefors: På tal om Gunde så hade jag honom som vikarie i folkskolan, när vår ordinarie lärare var sjuk. Detta var ungefär 1959-60 och jag kommer ihåg att han kunde avbryta matte-lektionen och ta fram gitarren och så lärde han oss "Nu är det jul i stôga igen, jula ä bra, bra te å ha". Vi barn tyckte mycket om Gunde för detta.

Annica Lindeblad, Karlstad, och Lisbeth Persson, Nora, hade bägge Gunde som vikarierande mattelärare på realskolan i Hällefors i början på 1960-talet. De berättar att ofta kom lutan fram även på mattelektionerna.

När Gunde gav klassen tre tal att räkna hemma, en mycket lindrig hemläxa, så bad klassen att de bara ville ha ett tal, och det gick genast Gunde med på.

Kjell Åberg, Mellerud i Dalsland: Jag bodde i Hällefors 1950 -72 och hade Gunde i skolan ibland. Det blev ju inte så långa stunder med Gunde då han var vikarie, men han hade alltid något av sina instrument med sig: gitarr, luta eller dragspel och efter en stund antingen tröttnade han på att undervisa eller så blev han kanske provocerad av oss elever så att han började att sjunga någon sång av Dan Andersson, Evert Taube eller någon som han själv hade gjort! Särskilt kommer jag ihåg "Omkring tiggarn från Luossa", till hans egen melodi." ...........Visan finns under: "Visor och dikter".

Gunnel Testad, Insjön, hade Gunde som lärare: Gunde var LJUSET under min skoltid i Hällefors på 1960-talet. Min själ törstade efter den generositet, humor och värme som omgav honom.

Taina Engberg (då Taina Virtanen): Jag hörde idag (21 april 2008) på Radio Örebro en man som sjöng sånger av Gunde Johansson och blev så glad. Jag gick i Silvergruvans skola och var med när  Gunde gjorde Sommarhambo. Jag gick i 3-5:e klass. Tänk vilken modern pedagog han var! Jag kommer bara ihåg att han tog upp gitarren som han alltid hade med. Vi fick sjunga ganska ofta.

Per Saxholms griftetal vid Gundes begravning
i Nordmarks kyrka 29 juli 1995.

Käre Gunde!

Med stor sorg och saknad är vi idag församlade för att bringa dig ett sista farväl. Vi kan knappt tro det är sant att en av visans förnämsta uttolkare i vårt land nu är borta.

Det känns så tomt och tyst över finnmarksvidderna; en tystnad som sprider sig vidare i många människors inre. Alla som älskat skogarnas sånger sörjer idag. Vi sörjer en konstnär och spelman av ovanligt stora mått. En filosof och folkbildare med den räckvidd få av oss kunnat förstå. Men är då tystnad det enda som finns kvar en dag som denna? Är tomheten allt som återstår?

Om vi ser tillbaka i tiden märker vi att Gundes liv alltid har varit präglat av längtan. Den börjar med Dahlströms fiolspel vid barndomshemmet i Lindfors. Livslängan fortsätter under tiden som handelsman och skollärare i Hälleforsbygden. För Gunde formas de stora lvsfrågorna ännu tydligare när studier och konstnärlig fördjupning tar vid. Då är han redan känd som populär underhållare.

Men bakom ytan finns något annat som vill fram. Denna längtan efter livets mening tar sig uttryck i möten med bland annat Waldemar Bernhard och Nils Ferlin. Gunde möter också på nytt Dan Anderssons diktning och blir samtidigt ett av dess viktigaste språkrör.

Med sina egna tonsättningar av finnmarksdikterna når vissången ut till en publik av stora mått. Den ström av liv som från början drivit Gunde framåt når sin fullbordan i kulturella insatser av oräkneligt antal.

Konserter, böcker, skivinspelningar med mera avlöser varandra. Grundare av Dan Andersson Sällskapet och upprustning av Luosabygden hör till Gundes insatser. Listan på kulturgärningar skulle kunna göras hur lång som helst. Men hela tiden är det längtan efter livet och dess mening som är drivkraften för Gunde.

Så fick också jag glädjen att känna Gunde Johansson. Oavsett om vi framträdde med gitarr och fiol, eller vandrade i skogen och pratade om andliga ting. Det var livet och dess strömmar allting handlade om. Det liv som innerst inne är godhet och kärlek. Som Dan Andersson skriver: "Ty envar profetia och psalm skall förgå - som en fläkt, som en rök på förgängelsens bud, - men allt som av kärlek är fyllt skall bestå - och leva och vara som Gud."

Herren Kristus sade själv: "Den som kommer till mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten." Detta trodde Gunde på. Denna vattenström av gudomligt liv som var hans konstnärsgärning.

I Älvdalssagan träder den fram. I ett tyvärr ofullbordat arbete om Nils Ferlin ligger den och väntar. Därför är det inte tomt och tyst en dag som denna. Lyssnar du riktigt noga hör du sången sakta bäras av vinden över finnmarkens träd. En sång som alltid skall genomströmma våra hjärtan. En sång som vittnar om liv och längtan efter evighetens frid.

Aldrig lämnar du oss, Gunde! I sångens värld är du alltid levande! Som du skrev på min faders begravning för ett år sedan så säger jag dig: "Välsignad är den färd dit du går. Välsignelse lämnar du efter dig till oss."

Ber att få avsluta med en dikt som anspelar på mörker och ljus - teman Gunde ofta diskuterade. Dikten heter "Vårnattsflod" och syftar på floden som finner vila i fridens hav. Vandringen till havet sker genom vårnatten.

"Född till ständigt nya strömmar - rusar vårens ystra vatten - faller ned mot lägre grund - sänker sig i vilans stund - blandar sig med mina drömmar - i den ljusa silvernatten.

Månljus skära dunkelt lyser - nattens skönhet mig betaga - då den ger utav sig själv - då den famnar vattnets älv - då den skyddar allt som fryser - natten vill jag ej beklaga.

Men ur mörkret kommer ljus - snart en gryning vaknar klar - trösta skall min svaga själ - ty den vill mig allting väl - fyller själens vattenkrus - ger en vårdag underbar.

Hem, till tysta havet vida - är fördolt en hemlighet - andens strömmar finner ro - skänkt i salighetens tro - hjärtats längtan må förbida en fullkomnad evighet."


Tack för allt, Gunde! Vila i frid. Amen.

(Per Saxholm 29 juli 1995)